Wierd..

Konstigt att man ibland kan gå från glad till att tänka alldeles för mkt till att gå tillbaka till sig själv..

Åh jag blir så arg på mig själv ibland när jag sitter för länge själv i min lägenhet utan ngt och göra och tankarna börjar försvinna iväg på allt möjligt jag kännt eller gjort för längesedan eller kanske till å med sånt som ligger i framtiden, som jag vet ska komma! och det gör att jag börjar må dåligt och få små ångest, vilket känns i magen och i skallen.
Fattar inte hur man kan ha ett sånt stort "samvete" som jag har. Ni vet de där små gubbarna som ska föreställe ens samvete som brukar vara med i filmer i form av en djälvel och en ängel som sitter på en axel och säger vad man ska eller inte ska göra. Det känns verkligen som att jag har sånna ibland, men oftast har jag bara den god ängeln, och det kan ju låta bra, men snälla nån ibland kan man väl bara tillåta sig att ha lite roligt eller säga något som man kanske inte menar eller vadsom utan att den lilla "gubben" ska komma och knacka på en hjärta och skicka signaler att: detta får du inte göra. Jag menar snälla nån jag är 20år, låt mig va det, snälla! När jag är 50 så vill jag kunna se tillbaka på mitt liv och tänka att då var jag ung och dum, och endå glädjas åt det. Samtidigt så vill jag inte göra någon ledsen, upprörd, arg eller besviken på mig, för det är det värsta som finns för mig! Det är sådant som också lockar fram ångesten innom mig och sen kan jag inte släppa det, även om den andra säkert gjort det för längesedan. Utan när jag minst anar det ploppar minnet av den situationen fram och ja, då var man där igen.
Usch jag vet inte, det kanske inte finns någon som känner igen sig i detta. Eller/och tycker att jag är helt knäpp som känner den pressen eller vad det nu är på mig själv. Men sån är jag, varesig jag vill eller ej...
Suck ibland är det bara jobbigt att vara jag, men samtidigt så har jag så mkt att glädjas åt, jag har verkligen fantasktiska vänner både gamla och nya, jag har en otrolig familj, Men ibland så blir jag för mycket för mig själv...
Åh jag har verkligen en tro som jag står fast vid även om jag kanske inte alltid visar det eller känner att jag tvunget måste berätta om det med varje kotte jag ser, nä det är inte jag häller men bara för att jag inte säger det och pratar om det hela tiden så betyder det inte att den inte finns, för det gör den. Tro, hopp och kärlek det är det som finns inom mig som jag verkligen tror på av hela mitt hjärta och det kan ingen någonsin ta ifrån mig!
Nu menar jag inte att det är någon som gjort något som sårat mig eller på något sätt eller vis, utan detta är bara jag som har en utrensning av mig själv, egentligen kan jag nog känna redan nu hur mycket bättre jag mår bara genom att ha skrivit av mig...